En kriminalberättelse av Benson, inspirerad av Lord Stefan Blixt
De kallade honom Einar Linde. Förr var han profilerare inom polisen, men efter den där natten i Kivik—den med barnskorna och blodet i ekkronan—gick han aldrig riktigt tillbaka. Nu vandrade han. Från ort till ort. Lämnade inga spår. Inga frågor. Bara en anteckningsbok och sin ständiga vana att lägga sig ner och stirra upp mot stjärnorna som om han väntade på ett svar.
Det var under en sådan vandring han kom till Stenbro. En glest befolkad trakt i gränslandet mellan skog och historia, där ruiner låg som förtorkade sår i marken. Platsen hade något uråldrigt över sig, som om varje sten mindes. Han fann ett övergivet torp i utkanten av bygden. Någon hade tänt eld där nyligen – fortfarande glödde aska i eldstaden. En halväten konservburk, en filt… och ett foto. Två personer vid en lägereld. Kvinnan log. Mannen såg ut att vilja gråta.
På baksidan av fotot stod det:
“Tack för att vi delade elden. Du fick mig att stanna till. Det var stort. – T.C.”
T.C.
Einar kunde inte släppa initialerna. Han tog sig ner till byns lilla bibliotek, där en blek kvinna i stickad kofta stirrade på honom som om hon mindes en dröm hon försökte glömma. När han nämnde “lägereld” och “foto” blev hon stel. “Det var flera år sen…”, sa hon. “En man hittades här. Eller… det var inte mycket kvar av honom. Bara kläderna. De låg vikta. Prydligt. Som om han bestämt sig för att försvinna.”
Einar antecknade.
Möten. Vägskäl. Val.
Ju mer han grävde, desto fler vittnesmål fann han – om en man som vandrade, som lyssnade på människors historier. En man som frågade: ”Vad har du lärt dig av andra? Vad bär du med dig?” Och alla som träffat honom berättade om samma sak: lägerelden. Samtalen. Den där känslan av att något förändrades efteråt. Något i dem själva.
Men så kom rapporterna om de som aldrig återvände efter en sådan natt.
Det var då Einar hittade journalen. I den stod det:
”Ibland måste vi berikas för att kunna växa. Men ibland… måste någon försvinna för att vi andra ska komma vidare. Det är utbytet. Det är priset. Elden måste ha något att sluka.”
Sista sidan var utriven. Men längst ner i marginalen fanns ett avtryck. En bränd stjärna – som ritad med glödande trä. En symbol.
Natten efter låg Einar själv vid lägerelden. Himlen var klar. Stjärnorna tycktes lysa starkare. Ett fotsteg knastrade i mossan bakom honom. Han vände sig inte om. En röst, låg och mjuk, sa:
”Vad tänker du själv när du ser på stjärnorna?”
Sedan… svart.
Nästa dag: Eldplatsen var kall. Borta: Einar, anteckningsboken, symbolen.
Kvar: en ny man i byn. En som stannade till vid elden. Som lyssnade.
Och som bar initialerna E.L.
”Stjärnvandrarens Skugga”
Del II – Byn som glömde
Det första byborna i Gylleholm märkte var inte själva mannen. Det var fåglarna. De slutade sjunga. Hundar började yla på nätterna. Några gick bort från sina hus – som om de kände att något främmande beträdde marken. En gammal kvinna vid namn Alva sa att hon kände det i benen – ”som när åskan är på väg, fast åskan aldrig kommer.” Sen såg man honom.
E.L. – eller den som nu bar hans ansikte – kom vandrande längs landsvägen, barfota, med en sliten anteckningsbok i handen. Han frågade inget. Han såg bara på dem. En blick som kändes som en viskning i skallen: ”Vad har du lärt dig? Vad minns du?” Barn började drömma om en eld de aldrig sett.
På Gylleholms gästgiveri bodde en yngre kvinna vid namn Irma. Hon hade rest från staden för att skriva klart sin bok om glömda svenska byar. En kväll när dimman låg tung över bygatan, knackade någon på hennes dörr. Utanför stod han. E.L.
”Får jag sitta en stund vid din eld?” frågade han.
Hon släppte in honom. Han sa inte mycket. Bara satt där. Stirrade in i lågorna. Men efter en stund började han tala – inte om sig själv, utan om henne.
”Din far var tyst. Din mor berättade alltid sagor. Du bär båda deras röster. Men du vet inte vilken som är din egen.”
Irma frös. Hon hade aldrig nämnt det för någon. Inte ens för sig själv.
”Vem är du?” viskade hon. Han log sorgset.
”En vandrare. Som du. Fast jag gick lite för långt.”
Nästa morgon var hennes rum tomt. Sängen obäddad. Elden släckt. Men på golvet låg en sotig bok. Hennes bok. Den var färdigskriven. Vartenda kapitel. Och på sista sidan stod det:
“Vi delar elden. Men inte alla återvänder. Någon måste stanna kvar och hålla lågorna vid liv.”
– E.L.
När byborna försökte minnas vad som hänt, var minnena suddiga. Några hävdade att de aldrig sett någon Irma. Andra sa att det nog var ett tv-team. Eller kanske en dröm. Men ett barn sa att hon pratat med kvinnan. Kvinnan som kunde säga folks namn utan att fråga.
Samtidigt, långt därifrån, går en annan man längs en landsväg i skymningen. Han är klädd i mörk rock. Barfota. I handen: en tom anteckningsbok. Ett nytt namn. En ny eld att tända.
”Stjärnvandrarens Skugga”
Del III – Den som söker
Polisinspektör Mira Halvarsson hade sett mycket i sitt liv – kroppar upphängda i skogar, mord iscensatta som konstinstallationer, ritualer där man glömde att det fanns människor bakom. Men det här… det här var något annat. Först var det bara en samling oförklarliga försvinnanden. En vandrare. En lägereld. En sista kväll. Men sen kom anteckningarna. De återkom i rapport efter rapport, spridda över hela landet. Samma handstil. Samma fras:
“Vi delar elden. Men inte alla återvänder.”
Och:
“Vad har du lärt dig?”
Mira fäste allt på väggen i sitt kontor i Växjö. Fotona. Av de försvunna. Deras sista kända positioner. Symbolen – den brända stjärnan, som återkom i askan på varje plats där någon försvunnit. En kväll satt hon ensam kvar på stationen. Då ringde det.
En röst, viskande: “Han är i Finnmark nu. På väg mot Långgrynnan. Det är där det slutar.”
Hon tänkte inte. Hon åkte
Långgrynnan var en plats ingen längre nämnde. En gång var det en samlingspunkt för friluftsmänniskor, nu övervuxet, övergivet. Enligt sägnen hade en man – en gammal eremit – bränt ner sitt hus där för att bli en del av skogen. Hans kropp hittades aldrig. Mira fann honom där.
E.L.
Han satt vid elden. Ensam. Vinden blåste kallt men elden brann stilla, som om luften höll andan. Bredvid honom låg en bok. Och på den: en symbol, inristad i lädret. Hon drog sitt tjänstevapen.
”Erik Lennartsson, också känd som E.L. Du är misstänkt för minst nio försvinnanden. Lämna boken. Res dig långsamt.”
Han lyfte blicken. Hans ögon var inte farliga. Inte hotfulla. Bara… trötta.
”Jag har inte dödat någon”, sa han. ”Jag lyssnade. Jag brann.”
Mira tvekade. Detta var inte vad hon väntat sig. Inte en sektledare. Inte en psykopat. Bara en man som bar på allas berättelser som en förbannelse.
”De som stannar… gör det för att de behöver. Inte för att jag tvingar dem.”
Hon svarade inte. Bara tog fram handbojorna.
”Elden dör ikväll,” sa han plötsligt. ”Och med den… jag.”
Sedan kastade han något i lågorna – något som fick lågorna att explodera i ett moln av gnistor. Hon ryggade. Hostade. Hörde hur han sprang. När dimman lagt sig var han borta. Men vid elden låg hans bok. Öppen. På sista sidan stod det:
”Jag är trött. Någon annan får hålla elden vid liv. Jag gick för långt.”
Och nedanför:
“Vi är alla berättelser. Tills någon glömmer oss.”
Dagar senare hittades en kropp i närheten av ett stup. Svår att identifiera. Kläderna tillhörde Erik Lennartsson. Men ansiktet… var förvridet av eld. Obduktionen gav inga säkra svar. DNA-tester förstördes under transporten. Officiellt: död. Men Mira… Mira drömmer fortfarande om lägerelden. Om en man som lyssnar. Och ibland, när hon sitter ensam, hör hon viskningen:
”Vad har du lärt dig?”
/Lord Stefan Blixt