Det finns nog inte mycket som kan ge en så total känsla av rotlöshet som en begravning. Ceremonin var borglig, ljus, lite uppsluppen och tårdrypande. Vi hade levande gäster, levande ljus och levande musik. Allt var oerhört vackert.
Kistan stod i fokus med ett vackert bårtäcke. Ovanpå stod ett porträtt av pappa… lite minnessaker och så en stor Jämtlandsflagga, för det var därifrån han kom. Född i Rätansbyn i oktober 1937. Han lämnade hembygden i mitten av 60-talet och återvände sedan aldrig, utom för besök hos släktingar under semestrar och liknande. Jämtland, däremot, lämnade aldrig hans hjärta.
Gunno Emanuel Blixt 1937 – 2024
Det finns mycket man kan säga om honom. Vi drog inte alltid jämnt. Jag var nog en riktigt jobbig ungjävel när jag växte upp. I tonåren fick jag veta att han inte var min biologiska far, vilket satte mig känslomässig på glid. Långt senare förstod jag att det aldrig spelade någon roll för honom. Han behandlade mig som sin, precis som med min halvsyster, hans dotter.
Han var den som höll i cykeln när jag lärde mig cykla. Han pumpade fotbollar, lagade punkteringar och tvättade våra sår när vi ramlat och skrapat oss. Han gav mig veckopeng, fixade extra godis och fanns alltid där.
Pappsen var en händig man. Han var aldrig särskilt snabb men han fick alltid jobbet gjort och han lämnade aldrig någonting halvfärdigt. ”Om något är värt att göras så är det värt att göras ordentligt”, var liksom hans motto. Han tänkte, funderade lite till och sedan ”gjorde” han. OCH han gjorde det alltid bra.
2010 dog min biologiska far, Torbjörn. Vi hade just börjat ta upp kontakten med varandra, och så plötsligt rycktes han bort. Omständigheterna skakade om mig rejält. Plötsligt hade jag tre stycken halvsyskon från hans sida. Nåja, den historien tar jag kanske en annan dag.
Med aktuella händelser har jag alltså plötsligt förlorat min pappa, nu två gånger. Först 2010, Torbjörn, och sedan samma vända igen, nu med Gunno 2024. Det finns ganska många tankar som surrar kring i skallen nu; lite likt ett getingbo som man skakat om litegrann. Nåja, med tiden kanske jag får ordning på tankarna igen.
Min pappa, Gunno, var kanske inte vår pappa i första hand. För framför allt var han mina och min systers barns farfar och morfar. När jag blev ensamstående med ett litet gossebarn hade jag aldrig klarat mitt liv om inte mor och fas funnits där till hands. Min äldsta pojke (1993) hade sin farfar som sitt livs största idol. Min systers pojke (1999) upplevde sin morfar som SITT livs största idol. När farsan sen fick avtalspension vid fyllda 60 fick han massor av tid över till sina älskade barnbarn. Min yngsta pojke (2014) har haft min pappa Gunno som favorit mycket kortare tid, tyvärr.. men han var oerhört viktig för sin farfar han med. Mina två tjejer däremot kommer nog inte att minnas sin farfar när de blir stora, tyvärr. Därför är det viktigt att jag levandegör honom så bra jag kan, för deras skull. Någon morfar finns tyvärr inte.. eller jo, det finns en adopterad morfar, och han duger mycket bra. Mormödrar finns det på sätt och vis två av. En biologisk och en adopterad.
Gunno Emanuel Blixt 1937 – 2024
Pappsen (Gunno) berövades oss tyvärr redan typ två år innan han dog. Han vandrade långsamt vilse i sin demens värld. Mot slutet hade han sällan några klara dagar. Han visste nog inte vilka vi var, även om han tyckte vi var bekanta ansikten. Mina tre små barn mindes han dock oftast. Min yngsta pojk kom han oftast ihåg namnet på, och mina små flickor kallade han oftast bara för ”de små”.
Pappsen hade också lurat ut en metod för när han inte kände igen folk. Då frågade han ”-Vad heter du i dag då?”. Jag är osäker på om han kände igen mig, men han ifrågasatte aldrig när jag berättade mitt namn, eller vad vi hade för relation.
Pappsen var ganska långt in i sin demens, men det var inte den sjukdomen som ändade hans liv. Han hade ramlat och slagit sig. Han hamnade på lasarettet i Västerås. Man konstaterade att han var vid hygglig hälsa men det konstaterades hjärtflimmer. När hjärtat börjar ”flimra” tappar hjärtat sin pumpförmåga och blodet riskerar att levra sig i hjärtkamrarna. När hjärtat plötsligt slår ett ordentligt slag kan det trycka ut det levrade blodet mot aortabågen, som i sin tur pumpar blodet genom lungorna för syresättning. Resultatet när den levrade blodklumpen kommer farande blir att den fastnar i lungan och därmed syresätts inte blodet. Det kallas lungemboli. Pappsen kom alltså till hjärtintensiven i Köping sent på kvällen den 10 juni, ditskickad från Västerås. På morgonen den 11 juni avled han hastigt innan någon av oss hann dit.
pappa…
”-Hur många år jag än kommer leva så är en sak i alla fall säker. Jag kommer aldrig att glömma dig, pappa. Vi som bråkade och ibland skrek vi på varandra. Men du gav ändå aldrig upp på mig. Du trodde mer på mig än vad jag själv gjorde. I min iver att aldrig bli som mina föräldrar så blev jag ändå nästan precis som du.
Skål, och lycka till på färden, pappa. Vi ses igen, lite senare.
Jag älskar dig.
Vi tar hand om morsan till ni två ses igen.. Ni fick nästan 60 år tillsammans, och det är fan inte snutet ur näsan. Respekt farsan!!
Stefan
Må dina fienders skägg växa inåt!”