Morgonstund och kaffe

Så är det morgon igen. Tidig uppklivning. Skulle väcka sonen och förbereda frukosten. Han var lite lagom seg, så där som en 8-åring kan vara direkt på morgonen innan hjärnan tickar igång. Min egen hjärna presterade inte heller något man kunde jubla över. Mest var det typ: -Ehhh, hey. Var finns kaffe?

Efter frucke och medikamenter verkade i alla fall dagen kunna rulla igång lite smått. Vi tog oss ut till bilen för vidarefärd mot skolan. Allt gick bra och sonen verkade nöjd. Vi brukar ha mysiga morgnar, lite oavsett om vi är själva eller om hans småsyrror är här; fast då är det betydligt högre ljudvolymer vi pratar om. Då är det ”ett liv och ett kiv”.

Hur den närmsta tiden kommer att se ut för oss vet jag inget om. Min frånskilda fru väntar tvillingar med sin nya sambo, och det kan bli prematurt, ingen vet; ännu. Tiden får utvisa det. Livet har ändå visat, med all önskvärd tydlighet, att man inte kan säga något i förväg. För ett år sedan var jag gift och vi hade precis köpt hus. Sedan berättade x-et att hon ville skiljas, så ja… så blev det. I samband med detta så började kåneränyorna stiga och husmarknaden frös till is… så nu sitter jag här, i en lägenhet. x-et har tagit över huset och driften av det. Hon bor i huset tillsammans med sin nya sambo och de väntar tvillingar, De tre barnen x-et och jaghar tillsammans får åka mellan oss, ännu på veckobasis. Vi bor i samma lilla mellansvenska kommun, så vi pratar inte om några avstånd här inte.

Jag trivs i alla fall så in i helvete bra i nya lägenheten. Jag saknar huset men det var på tok för dyrt för att dra runt karusellen på en enda lön. Ekonomin är krashad och det kommer att ta tid att komma på fötter igen. Men å andra sidan har jag inte längre särskilt btåttom.

Jag har insett att jag faktiskt trivs bra med mitt eget sällskap. Jag har börjat spela trummor igen och det skänker mig oerhörd njutning. Jag hade panik när äktenskapet föll ihop men den krampen släppte ganska snabbt och jag kom till insikt om att jag inte längtade tillbaka. Jag försöker samarbeta så gott det går, på grund av barnen, fast det är svårt att prata med någon som är arg hela tiden.

Nu är det dags att ta tag i dagen.

Må era fienders skägg växa inåt.

/Stefan

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *